Tack och adjö!

Nu är det alltså klart! Och hela helgen har jag firat med champagne, finmiddag, vänner och blommor!!!

Att gå ut från strålningen för ALLRA sista gången var nog ett av de mest känslomässiga ögonblicken i mitt liv! Tårarna bara sprutade! Det kändes som om jag hade vunnit högsta vinsten på lotteri och på ett sätt är det ju faktiskt det jag har.

Nu lämnar jag cancerlandet och vill aldrig någonsin mer återvända hit, detta blir alltså också mitt sista inlägg här på bloggen (om jag inte tittar in när det är dags för rekonstruktion, det vet man aldrig :-)).

Tack alla ni som följt mig på min resa och peppat mig när det varit som tyngst, ni har ingen aning om hur mycket det har betytt. TACK!!!!

Over and out!

Jag är redo!

Näst sista strålningen idag, är det verkligen sant??
Jag är precis hur röd som helst nu, och värre ska det tydligen bli om man får tro de som kan. Men vad gör det egentligen? Just nu känns det ganska oviktigt. Jag är ju så gott som klar!

Efter dagens strålning hade jag avslutningssamtal (lite osäker på den rätta termen här) med en läkare på radiologen. Lite märkligt att ha sista läkarbesöket och knyta ihop behandlingen med en person jag aldrig träffat förut. Men det gick ju det också, av med kläderna i vanlig ordning, kläm, kläm, känn, känn, "har du några frågor?" "neeeej...." Tack och hej. Ja, det var det det!
När doktorn gått blev jag omlagd med förband både högt och lågt av en sköterska och fick så mycket BH:ar och förband med mig därifrån att väskan knappt gick att stänga. Ja, inga snygga BH:ar utan mer som en topp för att hålla förbanden på plats.

Sen åkte jag direkt till jobbet och hängde där i flera, flera timmar. Känner så tydligt att en fot redan är ute ur cancerland och tillbaka i verkligheten igen. Den andra foten kommer snart, snart och jag längtar!!
Imorgon sista strålningen och jag kunde inte vara mer redo!!!

Ett "efter strålning-kort" från A en dag för tidigt :)

Bad hair day

Ja, jag verkar inte ha något annat än bad hair days nuförtiden. Det är lockarna, eller snarare vågorna som gör att det inte går att få någon fason på frisyren. Nu har det blivit såpass långt att det har bildats en vinge ovanför bägge öronen. Jag får panik! Känner bara för att raka av hela skiten, men då sitter jag ju snart här igen med denna OMÖJLIGA längd. Suck och stön!
Jag ska se om det går att platta ner de där vingarna med plattång ikväll...

Man kunde ju tro att en cancerresa skulle göra att man inte längre bryr sig om sådana banala saker som vingar vid öronen, men så är det alltså inte.

Jag har varit på radiologen för min 22 strålning, det känns helt otroligt att det faktiskt blir klart denna veckan. Jag kan nästan inte fatta det! Behandlingarna har hållit på så länge, när jag började orkade jag inte ens tänka på alla evighetslånga, ändlösa månader av behandlingar som låg framför mig. Det var helt omöjligt att tänka att dagen faktiskt skulle komma då jag skulle vara klar. Och nu är den snart här!!!!!! :))))
På många sätt känns det redan som om jag är på väg bort från cancerland, även om jag inte riktigt, riktigt är klar ännu. Och man kan ju verkligen undra vem som skulle vilja stanna längre än nödvändigt?  Det är ett riktigt skitställe!

Jag har ju också klarat av över en månad med anti-hormoner och det går ganska bra. Jag har ont i fötter och händer, främst i den fot jag hade problem med under cellgifterna och det är klart att det stör mig lite grann. Men om det inte skulle bli värre så är det ändå ok. Jag mår också väldigt illa av tabletterna, i början mådde jag illa på dagarna, men nu är det främst på kvällen och om jag skulle vakna på natten som jag känner av illamåendet. Det känns faktiskt också som en biverkan jag kan leva med om den inte blir värre. I övrigt känner jag ingenting... och hoppas på att det fortsätter så.

...och oavsett om man går igenom behandlingar mot cancer eller inte kan man tydligen vara en riktigt dum mamma när man inte låter sin lilla tjej gå till skolan i kaninöron från Liseberg...

Tröttmössa

Näää, vad tråkigt det känns!!! Jag var ju så på gång förra veckan, och nu! Pang, ner i ett djupt trötthål IGEN!!! Sköterskorna på strålningen sa att det inte alls är ovanligt och att det kommer att gå över ett par veckor (!!!) efter avslutad behandling. Det är ju tur att det ska gå över, men jag vill ju vara pigg NUUUU!!

Förutom att soffan återigen blivit min bästa kompis rullar det på bra med strålningen. Jag har blivit ganska rejält bränd i huden, speciellt över ärret där de lägger någon form av platta för att förstärka strålningen. Återfall är tydligen vanligast runt ärret så därför kör man extra hög dos där. I alla fall tyckte de att jag skulle börja använda ett förband över det mest brända området, så det kör jag på med nu och hoppas på att det inte blir värre. Ropa hej ska man inte göra på ett tag, strålningen ligger på något sätt ackumulerad i huden och förvärras upp till två veckor efter avslutad behandling.

Men oavsett bränd hud och trötthet är strålningen en walk in the park om man jämför med cellgiftsbehandlingen, det måste jag säga.

Eftersom det är påsklov fick de små ynglen följa med till strålningen häromdagen. De tyckte att det var ganska spännande att se den stora maskinen och hjälpa sköterskorna att hitta prickarna på min kropp så att jag skulle hamna precis rätt. Men när de fick vara med i kontrollrummet och övervaka strålningen tröttnade de ganska snabbt, även om det tydligen var lite roligt att se mitt skelett på datorskärmen. När jag kom ut en kvart senare var det bara Mannen kvar, barnen hade stuckit till lekrummet.

Jag har iallafall kämpat på med lite träning denna veckan trots den stora tröttheten. Jag tänker att  känslan från förra veckan kommer tillbaka snart, snart om jag bara inte fastnar på soffan. Men shit vad svårt det är när allt bara är en förlamande trött, trött, trötthet!

Projekt återuppbyggnad

Igår var jag hög på livet! Kände mig oövervinnerlig och stark! Eller åtminstone på god väg att BLI stark. Första besöket på gymmet sedan... jaa... sedan ett annat liv kom emellan. Jag har inte velat gå dit sedan jag fick beskedet om cancern. Först för att jag trodde att jag skulle dö (onödigt att spendera den sista tiden på gymmet) och sedan för att det känts obeskrivligt obekvämt att gå till gymmet i mössa. Men igår var det alltså dags! Helt enligt planen "projekt återuppbyggnad" som startade i måndags.
Projekt återuppbyggnad är exakt vad det låter som - min plan för att stärka upp min misshandlade och fluffiga kropp. I planen ingår morgonpromenad minst varannan dag, yoga 2-3 ggr i veckan och styrketräning minst 2 ggr i veckan.
Så igår var första besöket på gymmet och jag använde bara de lätta, lätta vikterna, både för att kroppen ska vänja sig och för att jag ska känna mig stark. Och det gjorde jag!!
Och tänk att till och med de lätta vikterna kan ge träningsvärk :)

Viktnedgång är väl egentligen inte det primära i projekt återuppbyggnad, men det hade ju varit en trevlig sidoeffekt att kunna knäppa sina byxor igen. Det viskas ju tyvärr om att viktnedgång kan vara svårt (omöjligt??) i kombination med hormonmedicinen...
Jag har iallafall redan tappat de värsta kortisonkilona och mitt ansikte ser inte längre ut som en fotboll vilket jag är glad för! Aptitlösheten hänger ju också i, så det åker ju inte in lika mycket i kakhålet längre som det har gjort.
Ja, alltså det är så mycket som känns riktigt bra just nu! Bara nio gånger strålning kvar och sen lämnar jag cancervärlden bakom mig. Visserligen med lite skavanker här och där, lite kvarhängande trötthet och ont i leder av medicinen, men va fan!! Jag lever!

Solsken, hundskit och körkort

Skulle på möte på jobbet i förmiddags, jag stod färdigklädd i hallen (i fina blusen och rena byxor), barnens lilla kompis kom glad i hågen för att ta sällskap till skolan. Medan vi alla gör oss klara sprider sig en omisskännlig doft av hundbajs i hela hallen... Åh nej, Lilla kompisen hade trampat i en hundskit på vägen....
Jag fick jagat alla barnen hem till lilla kompisen för byte av skor (skynda,skynda!! Skolan börjar snart!!) sen stod jag i kontorsstassen och skurade hallen fri från bajs.. hallmattan åkte bara ut genom dörren... tvätta, tvätta händerna och snabba sig ner till pendeltåget. Gick runt med bajslukt i näsan hela förmiddagen. Det var en riktig skitstart på dagen kan man säga :-)

Helgen har varit snorig och hostig men samtidigt solig och fin! Fick mig några härliga promenader i vårvädret och i söndags var det grillpremiär och middag på altanen. Det finns ju nästan ingenting godare än grillat de första gångerna på säsongen!

Jag hämtade ut mitt nya körkort häromdagen, det var ett par månader sedan lappen från transportstyrelsen (eller vad de nu heter) damp ner i brevlådan. Då var jag forfarande nästan skallig! Jag vill inte gå med ett skalligt körkort i 10 år!!! Tänk om jag blir bortrövad, då kommer det kortet att kablas ut över hela Sverige. Jag kastade mig på telefonen för att överklaga att mitt körkort går ut, protestera mot orättvisan att jag skulle tvingas förnya mitt körkort NU, när jag inte har hår!!! Men det var jättelång kö så jag la på... Istället drog jag ut på fotograferandet så länge jag vågade så nu att jag åtminstone hann få lite hår. Det är väl forfarande inget foto jag skulle glädja mig åt att se på Aftonbladets löpsedel, men, men...

Strålandet går hur bra som helst, lite röd och öm har jag blivit men inga stora problem och dagarna verkligen rusar förbi! Bara 11 gånger kvar!

Sjukstuga

Idag har jag varit ledig från strålningen på grund av maskinservice. Tur var väl det eftersom jag vaknade med en sån förkylning... Har bara kunnat ligga på soffan och snyta näsan röd hela dagen. Skulle egentligen åkt på en liten utflykt med min vän S men fick ju ställa in det också. Mitt emellan alla snytningar och hostningar kommer hon hit med en bukett tulpaner och ett gott te! Tack, det uppskattas verkligen i sjukstugan!

Igår var jag hos läkaren på onkologen igen (sista besöket för tredje gången). Den CT röntgen jag gjorde förra söndagen visade att allt står bra till i kroppen. Inga tecken på cancer! Det var glädjande nyheter :)
Försökte fråga litegrann ifall jag borde vara noga med gynekologbesök nu under Tamoxifenbehandlingen (många tjejer i bröstcancergrupperna på Facebook säger att deras onkologer rekommenderar det). "Nää, det finns ingen anledning att gå på extrakontroller" "Jo, visst kan man få förtjockad livmoderslemhinna av Tamoxifen" "Vi rekommenderar inte extrabesök här i Göteborg" "Det finns en ökad risk för livmodercancer, men det upptäcker man ju eftersom man får kraftiga blödningar" "Om du är orolig kan du ju boka en tid".
Ja, men så klart att jag hellre upptäcker eventuella problem tidigare hellre än senare om jag får välja. Det är också väldigt oklart ifall det skulle vara farligt eller dumt att ha en förtjockad livmoderslemhinna... Liksom, vad händer då?! "Jo, i så fall bör ju den avlägsnas"... Okej... varför? Och hur ska jag veta ifall jag har det om jag inte går på kontroller?

Jag hann också upp på avdelningen för att ge onkologsyrran en stor kram, inte för att jag någonsin vill sätta min fot där igen (som patient) men det var ändå himla kul att träffa henne igen!
Mannen och jag glufsade i oss varsin räksallad på rekordtid och försökte njuta av den härliga vårsolen utanför Pressbyrån och sen var det dags för mig att hoppa upp på strålningsbordet för elfte gången.

Imorgon hoppas jag på att vakna piggare och fräschare än idag eftersom jag har planer på att åka till jobbet på förmiddagen. Bara veckor kvar till mitt vanliga liv, med jobb, gym och familj! Kan inte vänta... Fan vad skönt att slippa Sahlgrenska!!